Monika Åhlund är en kunnig person, som vi gärna ber om hjälp om vi vill ha guidning i det dalsländska kulturarvet. Denna söndag ville vi göra en utflykt till Jättegrytorna i Steneby med våra syriska vänner i söndagsgruppen. När vi frågade Monika om hon ville guida oss, så var hon genast med på noterna.

Monkia Åhlund visar hålan där lilljätten ska ha suttit och ätit gröt i tidernas begynnelse

Det blev en lite dramatisk vandring nedför den branta bergssluttningen ner mot Stenebyälven. Ovanligt nog flyter den mot norr. Endast ett litet fåtal svenska älvar går i den riktningen. Den flyter långt därnere i en sprickdal, som säkert bildats vid en ganska magnifik jordbävning för någon miljard år sedan.

Vi gick och vi klättrade på smala stigar med bergsbranten stupande tätt intill. Tidsperspektivet blev mer gripbart när Monika berättade om den första jättegrytan vi kom till. För 10000 år sen hade inlandsisens kant stannat just här. Under tusen års tid hade iskanten stått stilla. Varför? Jo, för att klimatet blev kallare igen. Och smältningen av isen minskade såpass att isen slutade dra sig tillbaka.

Hela tiden forsade det dock vatten med våldsam kraft under istäcket, som var flera kilometer tjockt. Flera kilometer! Och just här, där smältvattnet mötte havet, bildades enorma vattenvirvlar. Virvlar som hade med sig sand, grus och stenar som snurrade och malde sig ner i berget i en tusenårig virveldans.

Safian och David söker nå varann över den stora grytan i berget

Så blev jättegrytorna till och vi fick höra om sagor och sägner om jättar som suttit i branten och ätit gröt ur de djupa hålorna. Och sagan om prästdottern Ingegärd, vars död i den största av grottorna kanske inte kunde verifieras. Men hon fanns i verkligheten, och hennes öde som mor till en ’oäkta’ unge avlad i lönskaläge med en gift grannbonde på gården Stora Havden, var inte nådigt i 1600-talets gammaltestamentliga svenskhet.

Munsef och David i samspråk om virvlar och naturkrafter

Sådana associationer kunde en få under denna vandring i naturfenomenens klippdal. Munsef, som är fysiker från Syrien, inspirerades av tanken på dessa vattenvirvlar och berättade om Corioliskraften, som gör att vattenvirvlar alltid snurrar motsols på norra halvklotet och alltid medsols på södra.

Kroppen blev varm av klättringen. Träden växte som en pelarsal där branten planade ut. Vi var alla lite andfådda när vi kom tillbaka till parkeringen uppe vid kyrkan, där de äldsta delarna byggdes redan på 1200-talet.

I parken vid Friluftsteatern i Billingsfors

Efter denna vandring bland naturfenomen, tog vi en avstickare till något helt annat. Friluftsteatern i Billingsfors är visserligen inte gammal med de geologiska mått som gäller jättegrytorna. Men den är den äldsta ännu fungerande friluftsteatern i landet. På 1790-talet byggdes den. Dit åkte vi nu. En amfiteater som ligger gömd bakom Billingsfors Bruk. En liten oas av skönhet. Där hoppas vi kunna spela upp några av våra dramatiserade sagor och berättelser i sommar.