Tänk dig att du planerar ett seminarium om improvisation. Ja, ett seminarium planerar man, men hur planerar man improvisation?
I Vänersborg idag hade Kungliga Musikaliska Akademin och Svenska Akademin ett antal högintressanta utgångspunkter för ett samtal om vad improvisation är, hur det fungerar och hur det kan upplevas. Man har ett gemensamt forskningsprojekt kring improvisationens och språkets ramar, och detta skulle presenteras och diskuteras här. Och man hade en informerad och intresserad publik, med både unga musik- och konstelever och kulturintresserad allmänhet.
Det började med att en äldre man satte sig vid pianot och – med överraskande toner, oväntat ljudskapande med röst och med olika delar av instrumentet som inte annars brukas för tonskapande – i sitt spel förvandlade sig till en tidlös ungdomlig kraft. Det fortsatte med ett omskakande verk av tonsättaren Paula af Malmborg Ward, som också satt med i panelen. En annan utgångspunkt för samtal i detta intressanta ämne var ett litet urval uppläst ur göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs dagboksanteckningar, med hans trefaldiga uppmaning till improvisatören att våga misslyckas. Ytterligare utgångspunkter som gavs var ett stycke ur Emily Flygare Carléns roman om Tistelön. Allt uppläst av akademiledamoten Anna-Karin Palm till improviserad musik av Gitarrduon Gothenburg Combo
För ett tvåtimmars seminarium var det ganska många och väldigt olika utgångspunkter. Enbart det inledande pianostycket kunde utgjort en startpunkt för ett inspirerat och inspirerande samtal kring just improvisationens uttryck, dess möjligheter och dess förutsättningar.
Ja, i det expertsamtal, som avrundade seminariet sades förvisso ett antal tänkvärda saker i sammanhanget. Speciellt var det saxofonisten, musikimprovisatören Joakim Milder, som angav en ton, när han svarade på moderatorn Ulrika Linds fråga, om improvisation kräver att man tar risker. Hans lite stillsamma svar var att javisst, det är förknippat med risk att improvisera. Man vet ju inte hur det ska sluta – man kan ju falla platt till marken. Men, sa han, hur farligt är det? Så han menade att den risken är värd att ta. På en annan fråga utvecklade Milder sina tankar kring samtalets dynamik. Samtalet måste ges lov att vara improviserat. Jag blir trött, överraskade han med att säga, när den jag samtalar med försöker tillfredsställa mig.
Alltså en rad intressanta och kanske också oväntade utgångspunkter för ett samtal kring improvisation. Men vad var det man glömde i sin planering? Jo, man glömde att ta risken. Man glömde att ställa frågan till publiken. Man glömde att våga improvisera ett samtal, som förvisso kunde falla platt till marken, men som likaväl kunde öppnat för lärande och nya insikter. Som det nu blev, så genomfördes ett välplanerat program, där deltagarna kunde berömma varandra för sina insatser på området improvisation, men där kunskapsutbytet till stor del uteblev.
Ja, utgångspunkterna var inspirerande, men utfallet blev tyvärr av det välordnade men ganska trista slag, där inspirationen till slut blir rätt urvattnad.
Vi diskuterade detta på Badhusets enkla kafé efteråt. Man ville be organisatörerna att våga lite mer.
Det som dröjde sig kvar efter denna dag var av ett annat slag. Violinkonserten i Vänersborgs kyrka på förmiddagen – med ungdomliga virtuoser från YOMAs (Young Musicians Academy) internationella höstkurs – gav en härlig efterklang. Här vågade unga musiker kasta sig ut i det okända.
