novell av Alva Andersson

Det finns ingen dörr. Inga fönster. Jag skulle gått igenom väggen, men föredrar att hoppa igenom glaset. Falla till marken, medveten om att jag flydde.

Dock finns det ingen ruta, ingen springa att glida igenom, ingen väg ut. Alla färger är borta. Allting är vitare än den renaste snön. Jag ser på mina händer, de var en färg en gång. Rodnande rosa, som solnedgången. Som urtvättat blod. Nu var de vita likt det ljus man har hört om, det ljus alla talar om. 

Det är inte bara färgerna som har lämnat mig. Ingen finns kvar. Jag vet inte när eller hur de försvann, antagligen skrämde jag iväg dem. Jag skrattade för högt, grät för länge.

Jag är … Död.  

Iallafall på alla betydelsefulla sätt. Jag är i högsta grad levande. Mitt hjärta dunkar likt en kolibris vingar slår, mina ögon ser och mina hjärna tänker. Ack, den tänker! Ja, döden hon rör mig inte, hon står blott vid min sida och kysser min kind. Oh detta ljus! Detta ljus, denna vithet förblindar mig! Allt jag ser är ljus! Ett oändligt ljus som aldrig kommer släckas!

Men du som endast ser ljus, är du inte lycklig? Har du inte skrämt iväg mörkret?

Ha! Du tror att mörkret är någonting att frukta! Du som ser mörkret, du måste tro att min lycka är gjord. Nej! Det är det vita, det vita som förblindar mig. Jag tror inte ens att mörkret är borta, enbart att jag inte längre kan se det!

Okej… Varför spelar det någon roll?

Jag stannar upp över röstens fräcka fråga. Vad menar den med sina ord?

Varför bryr du dig om hur du jagade bort mörkret? Kan du inte enbart glädjas åt att du har.

Jag ser mig omkring. Rösten ekar runt mig. Jag som trodde att jag hade jagat bort dem alla. Att jag skrattade för högt och grät för länge. Att min smärta var för stor och min kärlek för evig. Men någon var fortfarande här! Någon var i detta vita intet med mig. 

Grät jag för högt?

Gråt högre din lipsill!

Nu kunde jag se den, personen som rösten tillhörde. Hon är den enda som har färg, rosa rodnande hud. Hennes kropp är som min och när jag höjer blicken antar jag att hennes ögon även skulle vara som mina. Blåa, om jag minns rätt. Blå som himmelen. Blå som reflektionen i vattnet. Blå som sänglakanen… Nej. Sidenlakan var vita. 

Blå ögon. En röd mun. Gult hår. Det var vad jag minns av mig själv. Varför hade jag glömt detta? När började det blåa långsamt blekna, och smälta min ögonvita och pupill samman. När blev det röda på mina läppar inte längre rosblad, utan blod? När blev det gula håret inte längre majs utan slem, infektioner och död. När blev allting så…

Nej! Vitt! Vitt. Vitt …

Hennes ansikte är mitt, men inte riktigt. Ibland försvinner de blåa ögonen och blir till tomma hålor. Jag ser hur hennes huvud då och då faller av, hur hennes hand kramar en revolver. Hennes mun är nu igensydd, och hon skriker, de blåa ögonen är uppspärrade och de blir mörkare och mörkare,. Hon skriker;

VILL DU INTE GRÅTA? VILL DU INTE SKRATTA IGEN? VEM ÄR DU?

Jag ramlar bakåt och faller, nu med denna skrämmande varelse över mig. Hon riktar revolvern mot mitt ansikte med fingret på avtryckaren. Hennes ögon försvinner igen.

DU ÄR BLIND! DU ÄR BLIND FÖR ALLT DETTA VITA!  DU VILL INTE GRÅTA. INTE SKRATTA? BRA! DU GÖR ETT FANTASTISKT JOBB! DU HAR LYCKATS. MEN KÄNNER DU INTE APATIN?

Apatin

Ordet hängde kvar i luften. Klingade som den sista tonen från en symfoni. Jag hade avskytt det ordet förut. Det var ett ord min mor hade varnat mig för. Apatin som så många föll för, som gjorde att vi slutade drömma och skapa. Jag fruktade det, för vem var jag utan skapande? Utan penseln i min hand? Jag visste att jag kunde falla av för det. Likt var person. Och åren gick, människor föll runt mig och antalet konstnärer minskade. Till slut trodde jag att jag själv hade hittat på färgerna. Varför hade jag döpt blå till blå? Vet inte, ingen brydde sig ändå.

Så jag blev min största fiende. Jag kunde ju aldrig bli apatisk ifall jag alltid vaktade mig själv. Ifall jag alltid led helvetets kval kunde jag aldrig känna på den mediokra skärselden. Men jag märkte att himmelen aldrig närmade sig. Helvetets eldar blev bara hetare.

Vem är jag att rymma från helvetet? Så jag gjorde det aldrig. Helvetets eldar blev kyligare, jag steg, steg steg. Snart stod jag på en äng. Inget paradis men, ingen eld. Inget lidande. Då väntade jag på att himlen skulle komma och sedan blev jag rädd. Det var en fruktan, en bävan för att livet faktiskt inte skulle bli bättre än såhär. Att jag dör innan jag hittar det, Tänk om jag har drömt, byggt upp mitt liv på flyktig lycka, och enbart slösat bort min tid? Kanske var paradiset för mycket att be om? Så jag satte mig ner på den ängen, och det röda, eldarna av helvetet, tynade bort och himlens blåa vidder försvann och allting blev bara …Vitt.

Apati, knappast.

Ge dig iväg! Jag känner igen apati när jag ser den! Du behöver inte lära mig om smärta, då jag lever den!  Vem är du, att säga att min smärta inte är den största?

Varelsens ena mungipa ryckte och ler långsamt, och hon laddar pistolen. Varelsen gråter och tårarna är lika röda som blod. 

Oh, jag kom inte för att håna din smärta! Jag kom att säga att den är svag

Svag! 

Min bröstkorg brinner och det rycker i mina händer för att få slå henne.

Svag. Hur kan du kalla fruktan och avskyn för en pistol i mitt ansikte svag?

Varelsen flinar brett, vilket jag inte trott var möjligt. Hennes gula hår började långsamt få röda toner, hennes svarta pupiller blev mindre. Som det skarpa ljuset runt omkring oss började avta.

Oh, detta är inte min. 

Med ett lågt duns, som om golvet är gjort av madrasser, landar revolvern på marken. Vi båda ser på den, hon med ett roat uttryck. 

Detta är även din

Ur en gömd byxficka drog varelsen fram en lång pensel. Som på beställning börjar hennes öron blöda och hon doppar omsorgsfullt penselns hår i det röda. Jag stirrar medans penseln faller bredvid vapnet. Det röda skvätter över golvet, och när det torkade blev det rosa.

Jag stirrar, obenägen att röra mig. Hennes läppar var återigen ihopsydda, men nu speglar hennes oroväckande ansikte lugn. 

Jag vet inte

Inte jag heller.

Ska jag välja en?

Jag hoppar till av skräck när hon börjar skratta, Det var fruktansvärt att beskåda. Alla kapillärer i hennes ögon spricker samtidigt och färgar vitan röd och hennes läppar rivs sönder när trådarna slits itu. Det är samtidig vackert, då skrattsalvan får henne att likna en galax, en exploderande stjärna av färg. Oförklarligt och oroväckande, men fantastiskt, 

Vilken lyx du tror du har! Du tror att du bara kan välja en och gå din väg? Nej, nej nej. Jag går ingenstans! Jag tänker inte gå bara för att du väljer! Jag är här nu! Men frågan är, vill du att den som håller revolvern är jag, eller du själv? Vill du ha penseln? Då får du den! Men jag kommer vara där, alltid hållande i vapnet. Kanske en meter ifrån ditt huvud, kanske en millimeter. Och där du minst anar det … BOM! 

Jag darrar, oförmögen att svara. I minuter, kanske timmar ser jag på hur blodet torkade in i det vita. fascinerad ser jag den rostfärgade vätskan långsamt forma ett moln. Ett moln svävande i himmelen. Om jag hade blå färg skulle jag måla himlen. Om jag hade gul färg skulle jag måla solen … 

Jag kan inte kväva mitt skratt!

Jag skrattar alltför länge, alltför högt. Min lycka är så ljuv. Sedan gråter jag. Länge och brustet, som om jag aldrig skulle skratta igen. För rädslan griper tag i mig när jag inser att jag hade skrattat för högt, och gråtit för länge. Varelsen hade gått, jag var säker.

Men nej! När jag slår upp mina ögon står hon fortfarande där! Ett horribelt monster i alla regnbågens färger. Vars hand skulle hålla i min dödsdom, men vars blod skulle skapa min konst.

Långsamt och precist, som om någonting snart skulle explodera, sträcker jag mig efter föremålen utan att bryta ögonkontakt med varelsen. Hon har huggtänder nu, och hon ser ivrig ut på att få bita mig. Men hennes ögon är den vackraste blåa nyansen jag någonsin skådat.

Du har bestämt dig

Ja. Det kan bli ett beslut jag kommer vakna upp varje morgon och ångra, men jag vill måla igen. Jag avskyr detta vita. Jag vill se!

Jag stannar upp och tänker ett ögonblick, sedan öppnar jag för första gången munnen.

“JAG VILL SE!”

Jag lyfter penseln mot den vita väggen och ser blodet färga den röd. Penselns vågor följer min hands rörelser, jag är dess mästare. Väggen färgas röd, olika bilder i rött.

“Vad mer kan jag se!” skriker jag. Nu har jag blått som jag kan lägga bredvid det röda.

“Mer! MER!”

Gult, orange, grönt, lila … Mer, MER! 

Jag är andfådd när väggen är klar och min långa skrattsalva gör mig ännu tröttare.

Har du glömt mig?

Lugnt vänder jag mig om. Såklart jag vet att hon var där. Revolvern pekar ännu mot mitt huvud och hennes ögon är fullständigt svarta, likt all färg som förr hade bott i dem hade hamnat på väggen.

Då är jag din avrättare

Jag nickar och fruktan sväller i mitt bröst. Andetaget fastnar i halsen.

Skottet är öronbedövande och smärtan som sväller upp i bröstkorgen är ännu mer överväldigande. Det är dödens hand, som inte längre kysste min kind. Dock tar hon mig inte än, för jag var fortfarande i högsta grad vid liv

Det var det. Ångrar du vad du valde?

Jag lever fortfarande, eller hur? svarade jag och jag känner mig fräck som törs svara. Fräckheten skrämmer mig, liksom varelsen med pistolen skrämmer mig. Dock gör det mig även en aning exalterad. 

Ja det gör du, och jag kommer se till att du gör det. Jag kommer skjuta dig om och om igen

Ångestfyllt nickar jag långsamt. Jag ler när jag ser blodet rinna ur mig och fläcka golvet, hela jag var ett moln. För att syna mit blodiga mästerverk reser jag mig upp, och jag ler.

Jag lever än. Den dagen jag dör kommer jag inte vara ensam i ett vitt rum, utan omgiven av min egen konst med en fasansfull smärta i bröstkorgen, och jag kommer ha skrattat högre och gråtit längre. 

©Alva Andersson