«Varför är den samtida konsten ful?»

.

«Varför är den samtida konsten ful?» Så lät namnet på en föreläsning som jag deltog i, och jag lämnade rummet utan ett svar som tog frågan på allvar. 

Vi  fick höra att vi själva bestämmer vad konst betyder, att den inte behöver vara vacker, att den inte är skyldig någonting. Det låter som frihet, men i praktiken blir det ett sätt att undvika ansvar.

För frågan handlar inte om frihet. Den handlar om konsekvenser.

Jag vill inte säga att vi blir programmerade i en enkel mening. Men vi vänjer oss. Och det vi vänjer oss vid börjar vi uppfatta som sant.

Om vi ständigt ser människan som trasig, platt, deprimerad och begränsad, blir det till slut svårare att föreställa sig något annat.

Min fråga är därför inte bara vad konsten visar, utan vad den gör möjligt att föreställa sig, projicera på sig. För i längden är det kanske inte den konst som visar det värsta som påverkar oss mest, utan den som får oss att sluta tro att något annat är möjligt.

Det är så normalisering fungerar i praktiken.

Inte som ett påbud, utan som en långsam insnävning av vår föreställningsförmåga. Upprepning formar det vi uppfattar som normalt. När samma bilder återkommer — det cyniska, det brutna, det reducerade — sker en förskjutning. Känsligheten förändras. Tröskeln flyttas. Det som en gång skavde blir till slut accepterad bakgrund.

Vi blir inte nödvändigtvis sämre människor. Men vår bild av vad en människa är blir mörkare och smalare.

Och där uppstår ett verkligt problem.

Empati kräver föreställningsförmåga.

Komplexitet kräver kontraster.

Hopp kräver ljus.

Om konsten konsekvent visar det platta, det trasiga, det fragmenterade, det smutsiga, då försvagas vår förmåga att föreställa oss helhet.

När jag rör mig genom samtida utställningar, till exempel på Malmö Konsthall, möter jag gång på gång ett språk av upplösta former, skrutt, skräp, material som brutits ned eller förlorat sin riktning. Det är inte enstaka exempel. Det är en återkommande estetik.

Problemet är inte att detta visas.

Problemet är att det visas så ofta att det börjar framstå som det enda möjliga.

Behöver vi vara nöjda med det?

Vilken värld är det vi accepterar när vi accepterar detta som norm?

Och vad händer med barn som växer upp i ett visuellt landskap där människan och hennes värld främst framställs som trasig, tom eller reducerad? Vad ska de jämföra med, om de gång på gång möter samma bild?

Trasiga former.

Skrutt.

Skräp.

Vad händer med deras blick om de sällan möter harmoni? Om de inte ser helhet, riktning, förvandling?

Konst formar inte människan direkt. Men den formar det rum där människan lär sig att se, att känna, att föreställa sig.

Om det rummet blir ensidigt, blir också möjligheterna det.

Det är detta jag vägrar acceptera.

I mitt arbete utgår jag från att människan inte är färdig. Jag söker inte skönhet som dekoration, utan förvandling som erfarenhet. Jag arbetar med det ögonblick då något skiftar, då ett objekt blir något annat, då en kropp öppnar fler betydelser än den först visade.

För i detta finns något som inte reducerar, utan utvidgar.

Konst behöver inte vara vacker. Men den får inte bli fattig.

Och om vi slutar ge kommande generationer fler bilder av människan än den trasiga, då är frågan inte längre vad konsten är full av —

utan vad vi lämnar efter oss. 

/Tatiana Pismenskaya